elliiicious

Härom natten gav Sophie mig en tankeställare, har tänkte ganska mycket på det sen hon sa det faktiskt.
Är det här den bästa tiden i våra liv?
Jag hoppas verkligen inte det var min första tanke, men hey, vad vet man, det kanske bara går utför från och med nu. Sen sitter man och tittar tillbaka på hur det var på den gamla goda tiden, 2008, då man jobbade på Acb och världen var öppen för en, eller ja, Ica Supermarket i Svensta var iaf öppet.
Men jag hoppas sannerligen att det kommer bättre dagar, jag kan inte säga att jag direkt vantrivs med det liv jag lever just nu, men jag kan heller inte säga att det är såhär jag vill leva resten av mitt liv.
Tycker inte om jobbet heller, så förbannat less har jag aldrig varit, inte ens på skolan tror jag.
Man går dit varje kväll ungefär halv tio och sen är man där till sex på morgonen, står där hela natten och lägger sina jävla plattor. "Alla jobb blir tråkiga med tiden" säger alla, men hallå, har man ett jobb som man trivs med från början och där man gillar det man gör så kan man väl aldrig bli riktigt spyless eller?! Less kan jag hålla med om att man nog blir på alla jobb, men det är nog från dag till dag. På Acb är jag less för jämnan. Tur att man har sina arbetskamrater iaf, det är liksom dom som gör att man orkar med detta jävla plattläggande. Alla nätter vi har skrattat oss igenom åt och med varandra, alla dagar också för den delen. Alla gånger man har klantat sig med limpistolen eller trucken som man har skrattat som fan åt i efterhand. Vårat gitarrbyggande och musikpratande, varma dagar i shorts och kalla nätter med vinterjacka. Kurragömma, vattenkrig, poker och dom gångerna man har råkat välta buntar av alla dess slag. Egentligen har det nog i det stora hela varit en bra tid, en tid som snart är slut. Och vem vet vad som väntar efter det här, vad man ska göra, vart man ska bo. Det positiva med det hela är att man faktiskt har blivit väldigt social, man har lärt sig att umgås med folk som kanske inte är i sin egen ålder, man har stått otaliga timmar med människor som skulle kunna vara ens föräldrar och diskuterat allt mellan himmel och jord. Man har försökt att på någolunda vis anpassa sig efter gruppen, även fast det har varit mycket tjafs och många hårda ord som har cirkulerat innanför dom där väggarna. Herregud, nu börjar det låta vemodigt här, det är inte meningen, försöker bara skapa en bild, framförallt för mig själv, om hur det har varit att jobba på Acb. Tror nog faktiskt att även fast man många gånger har varit dödsless på att gå dit och vara där så finns det nog någonting som gör att den här tiden ändå har varit rätt så bra ändå.

Eller vad tycker ni andra som jobbar där?