elliiicious

Det är faktiskt inget skämt,
kom på mej själv med att jag pratade med hundarna.
Inte sådär "GulliGull på dej Amira" utan en riktig konversation,
den innehöll till och med väl utvalda svordomar.

Ungefär såhär gick diskussionen:

"Men hörrni, ni vet att ni inte får ränna inne i vardagsrummet, nåväl, ni kan få vara i hallen, men vardagsrummet låter ni bli, det vet ni sedan länge. Att ni aldrig kan lyssna på vad man säger?!"

Är det allvarligt talat så att jag pratar för lite annars så jag måste kompencera det när jag väl har någon att prata med? Men varför då just hundarna, det är ju som att prata med en vägg. Uppseendeväckande beteende skulle det nog kallas om jag rusade runt på Rätan och snackade med getingarna t.ex, jag är nog mer eller mindre polare med alla djur.

Annars har jag faktiskt legat på sofflocket och druckit kaffe sen jag kom till Rätan,
kaffet var välbehövligt vill jag lova.
När jag skulle lämna lägenheten i Svensta och gå ut med soporna hopade sej problemen,
hur skulle jag kunna öppna soptunnelocket utan händer?
Jag fick lös en av händerna, men ack, det hade frusit fast.
Räddningen efter denna katastrofala incident var att Urbaniet bara tog betalt för halv på bussen..han är härlig han!

Nåväl, nu kände jag att det var dags att dra av en Winnerbäck till kaffet,
men icke, det vart Ludwig Van Beethoven istället med låten Seattle Symphony.
Den borde ni lyssna på någon gång, den är grym. Eller så var det den enda som fanns på datorn.

Jäjä. Nog svamlat om detta.

Kaffet kallar eller kaffet kallnar. Välj själv!

/ Ellinor - Koffeinisternas koffeinist!