Långt gånget.

Jag ska sluta äta pepparkakor. Jag ska sluta äta köttbullar. Jag ska även sluta äta eller dricka kotletter, korv, bruna bönor, bullar, gulashsoppa, chokladbollar, biskvier, kockosnötter, svamp , soya, brunsås, kyckling, coca cola och all annan mat eller dryck som är brun..för det kan vara stötande..
 
Svenskarna är fruktansvärt duktiga på att anpassa sig, vi vågar ju inte göra annat..vi är ju så fruktansvärt rädd att Sverige annars ska ses som ett främlingsfientligt land. Jag har väldigt svårt att tro att afrikanerna eller indierna eller invånarna från något annat land slutar äta och dricka ris, ägg och mjölk med mera för att det kan vara stötande för svenskarna. No way. Men så har jag även fruktansvärt svårt att tro att de som är mörkhyade tar illa upp av att det äts pepparkakor också, det är som sagt svenskarna som har fått för sig något.
 
Jag tror inte i min vildaste fantasi att det överhuvudtaget är någon som tänkt på att det äts pepparkakor på julen och att dom är bruna, men så kommer någon på det, och tar bort dem för att det som sagt kan vara stötande..vad som egentligen är konstigt i hela historien är ju att genom att de plockar bort de bruna pepparkakorna, pepparkakssången och pepparkaksgubbarna belyser att det finns en skillnad mellan ljus- och mörkhyade.
 
Och att man inte hissar svenska flaggan eller sjunger nationalsången på skolor tänker jag inte ens diskutera.
 
 

Bucketlist funderingar.

Har under flera år filat på en bucketlist i omgångar, ni vet en sån där lista med 100 saker man ska hinna med innan man lämnar jordelivet. Jag har än så länge bara kommit upp i 29 saker då jag gärna vill fundera igenom och verkligen mena det jag skriver att jag vill göra.
Har googlat runt lite på andras listor för att söka inspiration och läser saker som "bli tagen för rattfylla", "sno en märkesväska", "supa mig redlöst full", "bli gripen av polisen"..och så håller det på. Är det verkligen saker som personer drömmer om att få göra? Bli tagen av polisen och få en prick i registret? För vem är det kul? För en själv eller går det ut på att med stolthet kunna berätta det för sina kompisar som tycker att man är asfräck?  Jag förstår verkligen inte.
 
Dessutom ser man även att hur många som helst har exakt samma lista, hur kul är det då? Att ha samma drömmar i livet som alla andra, att bara knycka listan för att det är just en sådan lista?! Folk får väl göra som dom vill men det känns som att meningen med en sådan lista är att man även ska kunna/vilja genomföra sakerna som står på den.
På en lista läste jag till exempel att personen ville krypa in i sin egen stjärt och försvinna, ja det är ju hemskt troligt, ganska rolig punkt, men eventuellt en smula otrolig.
 
Jag känner mig väldigt diskussionsför idag, jag vet dock inte om jag känner för att diskutera saker och ting med andra, utan mest med mig själv och mina tretton andra personligheter.
 
Tack för ordet.
 
Omotiverad bild på mig under ett åskoväder.

Ambivalent.

Ibland känner jag mig bara så arg. Arg på allt dumt och onödigt som jag förpestat denna blogg med, jag vill bara radera hela skiten från etern och låta allt jag någonsin skrivit vara historia. Börja på en ny kula, med en ny blogg där jag bara skriver mysiga, trevliga och roliga saker. Eller kanske helt enkelt inte börja om alls. Låta all denna ibland så genialiska strunt stanna kvar i hjärnan, där den kanske borde ha varit kvar många gånger.

Men samtidigt vill jag gärna ha den kvar, kunna gå tillbaka och skratta åt de inläggen som jag faktiskt är nöjd med att jag skrivit.
Och jag vet mycket väl att jag inte behöver radera denna blogg för att starta en ny eller sluta, men det känns som om jag sviker min vapendragare Elliiicious efter sex hela år tillsammans. Funkar ju liksom inte så. Jag som till och med blev en smula sentimental när jag sålde lill-nissen, och vi som bara varit vid varandras sida i två år.

Framtiden är oviss, kanske blir det du och jag ett tag till Elliiicious. Kanske inte.

I wounder.

Jag har funderat på ett par grejer..

1. Varför har de alltid skorna på sig inomhus i utländska filmer? Dom till och med ligger med skorna i sängen (ovanpå täcket, men ändå).

2. När man kollar på filmer/serier med rika familjer som bor i skitstora hus så är det sällan de har en hall. Ellerja, en hall har de väl, men det hänger då tusan inga ytterkläder där. Okej att man kanske har en garderob någonstans där alla fint hänger in sina ytterkläder, men hur ofta händer det att man är så noga vareviga dag då? Dessutom finns det inte ens någon närliggande garderob i vissa filmer, jag har studerat!

3. När de pratar med varandra i telefon i utlänska filmer så säger dom sällan `hejdå` till varandra. De bara lägger på lite som de tycker.

4. När de ska på date eller överhuvudtaget träffas så är det ytterst sällan som de bestämmer tid och plats. De bara "Åååh ska vi träffas ikväll? Ja, vad trevligt" KLICK! Så lägger de på luren. Min fråga är då, hur vet de vart och när de ska träffas? Känns ju onödigt att de ska behöva ringa upp varandra en gång till för att bestämma det..det får man aldrig se i varje fall.

Jag testade att göra samma sak för ett tag sedan, skrev till en kompis och frågade om han ville dricka öl, han svarade att han ville och då skrev jag bara tillbaka något i stil med; "Härligt hörrö". Det kändes asskumt att inte bestämma tid och plats liksom, jag berättade ju inte ens vart jag höll hus liksom. Förstår inte hur derann fölke från Amerikatt klarar det.


Prinsessa.

Jävla snack om den lilla prinsessan! Hur skulle Du känna om du växer upp och inser att hela ditt liv, från vagga till grav, är utstakat? Hon kanske inte ens vill bli regent..
Hon kanske väljer en B-karriär och blir knarkare eller något annat opassande för en tronföljare..
Tycker i stundens hetta att vi hellre skulle ha haft en president!


Prinsessan.

Det vart alltså en Estelle..ingen Eleonora som jag hoppats på. Tusan vad trist egentligen att behöva gå efter traditioner när man väljer namn på sitt barn. Okej mellannamn och så, men som tilltalsnamn kanske man vill ha något som man själv har valt. Tänk om det blivit en pöjk, då hade den ju säkerligen fått heta Carl-Gustaf, Carl-Henrik, Carl-Adolf, Carl-Augustus eller något annat Carligt namn. Tur man inte är kunglig liksom.

Om jag bara orkade.

Om jag bara orkade skulle jag plöja igenom Tv-tablån och se alla bra och allmänbildande program. Jag skulle sticka en massa. Virka mormorsrutorna till filten. Jag skulle plöja igenom alla kurslitteratur, gammal som ny, pärm till pärm. Jag skulle plocka fram alla scrapbook-grejer och göra något av det. Jag skulle ta fram mitt block och rita. Jag skulle gå igenom alla bilder jag har på den externa hårddisken och rensa bort all skit. Jag skulle gått ut i skogen och plockat ungefär hundra liter lingon och svamp. Jag skulle ha promenerat dag ut och dag in. Jag skulle ha lagt in mina jeans i garderoben istället för att lägga dom på stolen. Jag skulle ha strukit min skjorta innan jag tog på mig den. Jag skulle ha rensat igenom alla kläder och gett bort en massa. Jag skulle ha bakat en god´n kaka. Om jag bara orkade..

Mamma.

Alla vet ju att mammor är experter. Expterter på att hitta saker man har tappat bort. Experter på att säga rätt saker och experter på att lindra när man har ont..för så har det alltid varit!

Min mamma visade för en herrans massa år sedan ett par utsvängda jeans som hon haft i sin gröna ungdom, hon berättade att de skulle bli moderna igen. Aldrig i livet att dom skulle, sa jag, vem kan vilja bära såna där konstiga byxor liksom. Men mycket riktigt, mamma hade rätt.
Sen vart det mode med stuprörsjeans, eller korvskinnsbyxor som jag kallade dom då, jag sa att jag aldrig skulle ta på mig något dylikt, man såg ju ut som en stoppikorv i dom..men jävlar i mig, nu använder jag nästan inte annat..
För några år sedan sa min mamma till mig; "Det kommer att bli mode med hög midja". "Aaaaldrig i liiiiivet", sa jag, "mycket kan du säga, men inte det!".. Men mycket riktigt skulle det vara höga midjor på broka. Jag höll dock fast vid att jag i allafall ALDRIG skulle sätta på mig något dylikt hur mycket mode det än var, och det höll jag fast vid länge..
Känns som ett hån mot mig själv när jag idag använder sånna av byxor, inte alltid, men ibland..och dom är supersköna.

Så då har vi fått det bevisat ännu en gång, mammor vet bäst! :)


Smal eller tjock?

Okej, nu ska jag ta upp ett något tabubelagt ämne här. Det vill säga det här med att vara smal eller tjock.

Överviktiga människor klagar på sin vikt, det är okej. Det är upp till dom och det får dom väl göra för mig. Men så fort en "smal" person klagar, då jävlar i mig tar det hus i fucking helvete. "Du ska inte säga något som är så smal" har man fått höra både en och två gånger. Jaaaa, men tänk för att det förhåller sig på det här viset, för kanske 2-3 år sedan så vägde jag 10 (!) kilo mindre än vad jag gör idag. Jag trivdes med den vikten. Jag ska inte säga att jag vantrivs nu heller, men jag hade inte tackat nej till att väga lika mycket som då.
Så för att vara mig, Ellinor, så kan väl jag vara tjock..eller?!
När jag räknar min BMI är jag inte tjock, när jag står bredvid en överviktig person, är jag inte tjock. Men om man jämnför hur jag har sett ut förut, så är jag..större i allafall.
Så varför får inte jag klaga på min putmage?

Det finns ju till och med människor som är pinnsmala som vill väga mer. Men då får dom sig minsann en dagsedel. "Klaga inte på att du är för smal". Men alltså, det finns faktiskt dom som har problem med att gå UPP i vikt också. Har ni tänkt på det?

Detta inlägg är inte menat som något påhopp till någon, bara en reflektion över hur puckat det kan vara ibland.

Tack för mig.

Förhållande / Umgänge.

Hmm. Det är konstigt det här med människor. Vissa trivs man med, vissa inte. Jag har på sista tiden kommit fram till att jag trivs mycket bra i sällskap av äldre människor. Och med äldre menar jag inte nödvändigtvis gamlingar, utan överhuvudtaget sånna som är äldre än mig själv. Fast allra främst syftar jag faktiskt på folk i 65-75 års åldern.
När jag åker hem till människor på visningar blir jag som mest lycklig när jag får komma hem till folk i just den åldern. Dom har liksom all tid i världen åt att sitta och prata strunt och titta på när jag visar min maskin. Yngre människor har i regel bråttom och är alltid på väg någonstans.
Jag har även upptäckt att jag har mycket gemensamt med de som är en smula äldre, det hör mer till vanlighet än ovanlighet att vi jämnför handarbeten och diskuterar olika typer av handarbetssätt. Sjukt roligt faktiskt. Speciellt kul är det när tanterna verkligen blir eld och lågor över att jag också tycker om saker som stickning och virkning.
Dock finns det rötägg när man kommer till den åldern också, människor som klagar över att allt blivit så dyrt fastän dom kanske sitter på miljoners. Människor som "är så gamla, att dom snart ska dö", så dom inte är i behov av en sån här maskin.

En sak som är en smula tråkig är att när jag väl hamnar hos ett sånt där braigt par, som man bara vill ta ikring, är att man blir en aningens deppig när man måste åka därifrån. Nu kommer man liksom inte behöva åka dit och diskutera quiltning och allehanda hantverk något mer. Det är nästan så att man vill föreslå en månatlig date där vi kan dricka kaffe och ha syjunta tillsammans.

Idag var jag hos ett sådant par, på återbesök. Hade det inte varit för att jag var tvungen att åka på en visning, så hade jag suttit där fortfarande. Je löver.

Åhh, nu vart jag deprimerad.

Föusbox.

Återigen det här med facebook. I hate it. Nä, det var starka ord, men jag tycker mindre om det. Hela facebook alltså. Tycker att dom har tagit det en nivå lite för långt. Startsidan är numera fylld med massa klipp som jag inte har någon jävla lust i hela världen att se, hur roliga de än må vara.
Mellan dessa meningslösa klipp är det en stor hope med människor som tydligen har bestämt sig för att belägra varenda gruppjävel. Dessutom är det mest bara töntiga grupper också, okej att man kanske gillar att ligga sked, men måste man gå med i en gruppjävel för det? Mår man bättre av att hela vänskapskretsen och några till vet om det?! Vad händer sedan när man gått med i denna Gudsförgätna grupp? Håller man diskussioner i deras samtalsforum huruvida man gillar att "vara" den stora eller lilla skeden? För det är verkligen det enda jag kan komma på att man kan diskutera i en grupp med dylikt namn, vad finns annars att prata om liksom?

I början gick jag med i varenda facebook-grupp som jag blev inbjuden till; "Alla vi som gillar makaroner som är kokta i vatten, jomen det gillar ju jag, klart jag ska gå med" eller "Jaha, alla vi som tycker att asfalt ser gott ut, jojatackar, fler än jag som gillar det alltså".

Numer går jag bara med i grupper som jag verkligen känner att jag har en relation till. Typ om någon liten vän startat en grupp och bjuder in en, eller om man personligen är förknippad med vad gruppen står för (eller om jag kan få ut något av den). Så snälla, bjud inte in mig i någon meningslös gruppjävel där enda målet är att visa för halva världen att jag är jordens största fan av Billys panpizza (jag är tyvärr bara nordens största), eller vad det nu månde vara.

Punkt slut.

De henne ma facebook.

Okej, nu ska vi inte glorifiera facebook medan vi kapar lunarstorm vid fotknölarna.

Många användare på facebook, inte alla, men som sagt många, lägger upp bilder som är suddiga. Har dom varit ute och kalasat en helg så lägger dom ut ALLA bilderna dom har på kameran. Oftast är det tre - fyra stycken likadana, två kanske är suddiga och resten bra. Varför lägger man ut alla bilder? Sorterar inte människor innan dom fixar med sånt? Detta är något som verkligen gör mig besvärad.

Sen finns det även människor som skriver typ; "Fan också, inte nu igen" eller dylika meningar. Meningar som bara fiskar efter att folk ska fråga vad det är som hänt. Den här typen av människa som skriver sånt svarar oftast aldrig på vad det är dom menar, alternativt skriver dom "jag ringer dig och berättar, det är för privat för att skrivas ut här". JAMEN varför i helvete skriver människan någonting över huvudtaget då? Jag blir faktiskt mer störd på själva grejen än vad jag blir nyfiken på att veta vad det är människan menar.

Så, nu var det minsann sagt.

De henne ma lunarstorm.

Tänk när man ägnade sitt liv åt lunarstorm. Man hängde där inne dag ut och dag in. Och största höjdpunkten var när man fick uppdatera sin status. Ju högre man hade desto bättre.
Jag gick in på min användare häromdagen (nej, jag har inte tagit bort den på grund av alla "dagboksinlägg"), uppdaterade statusen för att se om jag förtjänat några mer poäng sen sist jag uppdaterade, och se på tusan, över tjugo statuspoäng rullade in. Det kändes coolt.

Förr i tiden kunde ibland lunarstorms server vara överbelastad för det var så många inne samtidigt, idag var det 1155 online. Tragiskt. Inte att det är så få inne nu för tiden, utan den tragiska är att det finns så många som fortfarande använder lunarstorm.

Det finns även någonting som heter PRO (där man fick tillgång till fler grejer), hade man inte det så var man ingen. Man var inte värd någonting. Största samtalsämnet på rasterna i skolan var huruvida man hade PRO eller inte, och hur länge man hade det innan det gick ut.
Nu är PRO gratis, ett desperat försök av lunarcrew att behålla sina få sista användare.

Nu när man är inne fachineras man också hemskt mycket över allas användarnamn. Vad fan tänkte man på liksom?
Användarna man skaffar och namnen man döper dom till finns i tre steg;

Fjortisnamnet; När man just skaffat lunarstorm, man valde ett namn som man tyckte var hur coolt som helst, som man sedan flashade lite varstans. Mitt fjårtnamn var hardsallygirl, kan ni tänka er något fräsigare?!

Det fräna namnet; Efter ett tag insåg man att man inte kan heta det där fjårtnamnet. Därför bytte man, till ett namn som var ännu fräckare. Då man trodde att man ägde hela världen med sitt namn, användaren Juckarkungen föddes.

Det slutgiltiga namnet; BellinorUtanK. Ett sånt där dassigt namn som man tog i desperation för man insåg att det tidigare namnet var en smula pinsamt.

Det fanns även ett klotterplank där man ofta hävdade sig, skrev diverse upprop till andra användare. Mest för att man skulle få många inlägg i gästboken.

När man läser sin dagbok på lunar, skäms man ögonen ur sig för hur man uttryckte sig på den tiden, pöss å kjam, *pussas* och att man skulle supa som fan. haha.

Fortfarande när jag går in får man massa "gb-inlägg" och diverse mail från typer som kallar sig "Sexyboy87" eller "super_modell_boy" med skamliga förslag och förfrågan efter msn. pinsamt.
Dessutom får man mail från klubbar man var medlem i där dom säger att man blir utslängd om man inte sponsrar eller massa nyhetsbrev. Vilka är det egentligen som fortfarande använder sig utav communityn lunarstorm? Dom som inte hittat till facebook? Eller man kanske använder både lunarstorm och facebook?

Ja, det där med lunarstorm kommer alltid vara för mig en gåta..


Lycka = Pengar?

Jag förstår inte vissa människor. Dom säger att man inte blir lycklig av pengar.
Okej, det tror jag inte heller att man blir. Men erkänn att man hellre sitter och gråter av olycka i en ferrari än i en gammal saab från 82.

Man blir bara olycklig av pengar, säger endel. Jaha, så om jag lever ett fantastiskt liv, och sedan vinner ett par millar på triss, så blir jag plötsligt olycklig?! Min man vill skiljas, barnen börjar knarka och huset jag bor i möglar sönder. Är det sånt som händer eller vad? Annars förstår jag faktiskt inte vad folk menar med att man blir olycklig av pengar.

En fundering såhär på nattkröken bara..


Barndomen.

Haha. Kom att börja prata med föräldraskapet om hur det var när man var liten nyss. Frågan om hur det var på kvällarna innan vi gick och la oss kom upp. Haglade protesterna? Varken jag eller min gode far minns det.
Jag minns dock en gång, mamma var inte hemma och min pappa, hyllbögen, var i full gång med att bygga en hylla utanför bastun/duschen, den kvällen fick jag vara uppe ända till tio. Det var svincoolt tyckte jag. Något att skryta om liksom.

Fick även lite inside information av min lillasyster nu. Hon berättade att en gång när varken mamma eller pappa var hemma så var hon uppe hela natten så hon somnade i skolan. Snacka om busigt gjort alltså. Så nu vet ni det, mamma och pappa, det där med att iaktta ett hedrande uppträdande hoppade visst över hennes generation. Somna i skolan, huvva sånt uppträdande..

Analys.

Idag ska vi vara seriösa. Vi ska analysera.
Har kollat på flertalet barnprogram idag med min gode systerson Leon. Endast i analyserande syfte då förstås.

Jag har en fråga. Var inte barnprogrammen mycket fräsigare och tuffare när en annan var ung? Typ `Ika i rutan`, `Från a till ö`, `Pippi Pelikan` eller för att inte tala om `Stoppa duvan`.

Det första programmet som analyserades på djupet var `Specialagenten Oso`.
Hur i hela fridens liljor har han fått en så fet titel som specialagent när han är så förbenat korkad? Har ni sett programmet eller? Antingen är han blåst eller så gör han sig bara dummare än vad han är. Den jävla björnen.
Och den där fruktansvärda låten som spelas innan han ska ut på sitt uppdrag; "tre stycken steeeeeg, måste man haaaaa, tre stycken steeeeeg, det är så braaaaa" eller vad fan dom nu sjunger. Och inte nog med det så spelas låten igen efter att uppdraget är slutfört, denna gång extra länge. Barnen som ser detta lär ju få men för livet.






Sen har vi då `Små Einsteins`.
Än en gång har vi ett barnprogram med otroligt lite intellekt i. Dom små tecknade figurerna sitter och klappar händerna och uppmanar tittar-barnen att göra samma sak för att lösa problemen som de ställs inför. Tror dom verkligen att barn som är gamla nog att förstå vad dom säger inte genomskådar att det är fejk? Inte fan går dom runt och tror att det är dom som fått deras lilla fula flygplan att lyfta (jag hoppas inte dom tror det åtminstone). Dessutom får dom inga poäng för sången heller, dom sjunger ju skitirriterande. Huvva.






Om jag måste nämna ett barnprogram som är bra nuför tiden så säger jag `Musses klubbhus`. Dom har i allafall en väl genomtänkt låt mitt i, den är tung om något. "Tipp topp, tipp topp, tipp, tippeti topp".


På grund av internetproblem får ni ha överseende med att bilden på Musses Klubbhus uteblir..

Tidspress?

Brukar Ni tävla mot er själva? Jag gör det dagligen. Sätter upp mål för mig själv hela tiden, mest är det hur lång tid saker får ta.

Låt mig ge er ett exempel från morgonens tidsschema;

Jag har 45 minuter på mig.

Duscha = 20 minuter.
Klä på mig = 5 minuter.
Sminka mig = 5 minuter.
Packa ner allt jag ska ha med (dvs mandelmassa och grädde) = 5 minuter.
Hämta förlängningskabel och sätta i motorvärmaren = 10 minuter.

Jag överdriver alltid hur lång tid sysslorna tar. Dock fick jag lite smått panik när jag insåg att jag inte hade några minuter kvar i mitt huvud till att borsta tänderna. Lyckligtvis kunde jag snabbt gå in och styra upp problemet då jag hade en större lucka mellan påklädning och ansiktspåsättning.

Andra dagar kan mitt tidsschema vara mer kaotiskt, då räknar jag timmar. Har jag en demo åtta på kvällen tillexempel, då blir jag stressad om jag ska göra något mellan 13 och 17 exempelvis, för jag har ju "bara" tre timmar innan jag ska vara på plats hos kunden sen.

Kanske man ska tagga ner ett par milligram?

Toaletter.

Så har vi kommit till det skedet i livet då vi ska tala om toaletter. Vad finns att säga om toaletter, tänker ni. Det finns massor säger jag.
När det kommer till mig och toaletter kan jag bara uttrycka mina meningar med superlativ, för jag är verkligen bäst på att både skura dom och sitta på dom (dessutom skiter jag snabbast).
Efter fyra dagar skurandes toaletter så kan jag nog självutnämna mig till ett toalettaliskt geni, en toalettakademiker helt enkelt. Det låter kanske inte så fräsigt eftersom det har med avföring att göra, men jag tar egentligen vad som helst för att få en värdig titel på mitt visitkort; Ellinor Haraldsson Doktorand i toalettakademi. Bättre än att vara testperson för Johnson & Johnson stjärttermometrar i allafall. För ni vet väl att varje termometer är personligt testad? Tänk på det nästa gång ni känner er en smula febriga!

Nåväl, åter till saken. Jag har under de fyra senaste dagarna skurat minst trettio toaletter. Toaletter med forumskit. Toaletter som har varit i kontakt med okända folks bakdelar (säkert även deras könsorgan). Det känns verkligen sådär när man kommer in på en toalett i en stuga och man ser att det är fläckar på hela ringen och små svarta hårstrån fastklibbat i de där fläckarna. Låter inte så skoj heller, eller hur?

I alla fulla fall så brukar jag i dessa lägen ta ett djupt andetag, ta på mig mina handskar och sedan spruta ungefär en halv flaska Mr Muscle badrumsrent runt i hela badrummet (för att säkra alla smitningsvägar). Sen är det bara att skura. Jag älskar att se det färdiga resultatet sen, lika roligt varje gång. En underbar skillnad. Synd att jag inte städar något mer vad jag vet i nuläget, för då hade ni ju kunnat få en före och efterbild. Hur populärt det nu är att se..

Har ingen aning om vad jag ville säga med det här inlägget, ville bara skriva av mig lite. Hejdå.


sjuka ting.

Sjuka saker som sagt..

1 - New York City har 11 bokstäver...

2 - Afghanistan har 11 bokstäver...

3 - Rasmin Yuseb (Terroristen som hotade att förstöra Twin towers 1993) har 11 bokstäver..

4 - George W Bush has 11 bokstäver...

5 - The twin towers blir tillsammans ´11´...

6 - Det första planet som kraschade in i Twin towers var flight nummer 11...

7 - Flight 11 hade 92 passagerare. 9 + 2 = 11...

8 - Flight 77 som också kraschade in i Twin towers hade 65 passagerare. 6 + 5 = 11...

9 - Tragedin var den 11 september, eller 9/11. 9 + 1 + 1 = 11...

10 - Datumet är samma som US emergency services telefonnummer 911. 9 + 1 + 1 = 11...

11 - Den totala mängden av offer inne i alla kapade plan var 254. 2 + 5 + 4 = 11...

12 - Den 11 september är dag nummer 254 i kalendern. Igen 2 + 5 + 4 = 11...

13 - Bombningen i Madrid ägde rum den 3/11-2004. 3 + 1 + 1 + 2 + 4 = 11...

14 - Tragedin i Madrid hände 911 dagar efter kraschen i Twin towers, återigen 9 + 1 + 1 = 11...

Den mest igenkända symbolen för USA, efter "the stars and stripes" är "the eagle". Följande text är tagen från Koranen;

'For it is written that a son of Arabia would awaken a
fearsome Eagle. The wrath of the Eagle would be felt
throughout the lands of Allah and lo, while some of
the people trembled in despair still more rejoiced:
for the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah
and there was peace.'

Versen är från nummer 9.11 i Koranen...


NU;

Öppna microsoft word och gör följande;

1. Skriv in Q33 NY. Det är flighten på det första plan som kraschade in i ett av tornen...

2. Ändra storleken till 48...

3. Ändra teckensnittet till WINGDINGS...





yepp.

Det absolut bästa med att ha gått ut skolan är att aldrig någonsin mer kommer någon kunna tvinga mig att ha idrott. Det var tammehuun det värsta som fanns att ha idrott.

Min första idrottslärare, Mrs. M var riktigt jävlig. Man skulle kunna springa som Usain Bolt, ha lungor som en elefant, spela fotboll som Maradona och vara atletisk som dom i OS, annars var man inte värd ett piss.
Vi fick dock en ny gympalärare i högstadiet Herr. R. Han gav alla mvg, inte för att många förtjänade det, mest för att han inte fattade betygssystemet. Han verkade heller aldrig fatta vikten av gymnastiken och lät eleverna varje lektion bestämma vad som skulle göras. Och som alltid blev det Volleyboll. Den absolut värsta sporten jag visste. Som ni kanske redan vet eftersom jag skrivit det tidigare fick jag låna hem en boll för att ´bli vän´ med den, det lyckades icke!

Mina klasskamrater accepterade dock att jag var en sopa på Volleyboll. Så varje gång jag fick in ett bra skott så sa dom; "Braaa Ellinor" eller "Vad duktig du är Ellinor", nu var säkert inte detta menat som någon pik, utan dom bara berömde för att vara snälla. Men fatta vad fjantigt det kändes attt få beröm varenda gång man slog bra, då kände man sig ju bara ännu dåligare. Låt mig vara!

På gymnasiet tyckte jag väldigt bra om våran idrottslärare till en början, men även det urartade. Jag gjorde mitt bästa på lektionerna och tog ändå studenten med ett fett IG. Hon gillade helt enkelt inte mig. Och jag gillade fan inte henne.
Hade dessutom samma lärare i matte, och jag som inte är den skarpaste kniven i lådan vad gäller räkning bad om att få extra hjälp, som flera av de andra i klassen fått. Men istället för att ge mig den hjälp jag flera gånger bad om fick jag även där ett stort IG.

Nåväl och som sagt, aldrig mer ska någon jävel tvinga mig att spela Volleyboll, fotboll eller någon annan jävla sport ofrivilligt.

Det var bara det jag ville säga.

Tidigare inlägg