elliiicious

Fick som tidigare skrivet svar på den praktiska examinationen häromdagen, den när jag tillredde en infusion, det gick som smort och jag blev som sagt godkänd. Fick även igår svar på den muntliga/skriftliga tentan vi hade förra veckan..jag har gått riktigt böjd över den och haft ångest över mina svar på den skriftliga delen, att det är fel. Jag förväntade mig ett underkänt när jag med hjärtklappning gick in på portalen för att kolla, men ack så fel jag hade..jag blev godkänd på den med och efter en titt på den så var det med ganska god marginal också. Nöjd så in i bängen vill jag säga.

 

Men så var det ju den här andra. Deltenta ett i medicin, kirurgi och geriatrik, det misslyckandet som gör att jag inte kommer kunna gå ut på praktik. Den tenta som gör att jag inte kommer att kunna följa med mina klasskompisar upp i nästa termin. Jag klarade alltså inte den. Men jag vill påstå att jag är nöjd. Jag mår inte dåligt över mitt misslyckande. Självklart skulle jag hellre viljat klara den, det är ju klart man vill. Men efter att jag blev underkänd på den har jag börjat fundera..dessa tre terminer som jag redan gått har passerat fort. Otroligt fort. Jag känner inte att jag kan allt jag vill kunna. Jag kan inte allt jag ska kunna. Jag känner mig inte redo för att gå ut på praktik efter jul. Jag känner mig redo för att plugga medicin, kirurgi och geriatrik igen.

 

Folk jag träffar som frågar om tentan tycker synd om mig. Det är inte synd om mig. Antagligen har jag inte pluggat tillräckligt. Så är det. Den (tyvärr) bittra sanningen. Klasskompisar å andra sidan nämner inte ens något. I respekt kanske, men jag bryr mig inte. Jag gläds hellre åt dem som klarat den. Det tycker folk är konstigt. Att jag är tillfreds med mitt misslyckande. För det är jag nu. Mycket. Jag ser det som en möjlighet att lära mig mer. Inte som ett nederlag.