grattis.

Å herre min skapare, som jag längtat efter detta moment, jag har vunnit pris för min insats i bloggvärlden, min blogg har blivit prisad till årets bloggpris; "Potatisbjörnar på safari i mjölpåsen in the ghetto of Rätan and lill-nissens dream team-priset". Är det inte helt underbart? Jag har uppmärksammats. Jag syns.

Nog talat om min egen briljans (dock kan man väl aldrig tala nog om den), men nog för stunden i allafall. Dagen har flutit på bra och trots att vi har kört som ena riktiga blådårar så har vi inte lyckats komma upp i mer än 2200 garderober. Det gick till och med så långt att Larssa hade ställt ner förslutaren en sekund, men han gjorde det nog i senaste laget av dagen, för inte fan gick det bättre för det.

Mina kära kollegor och partners in poker har skinnat mig på pengar idag, det enda jag har kvar av mina små-slantar är några ynka 50-öringar i botten av fickan bland damm och ludd. I morgon ska jag ner och växla på affären så jag har färska pesetas att spela bort i morgon, för någon vinst är det dåligt med i dessa tider.

Intet nytt under Acb´s tak, arbetsledaren aka. kaffedrickaren ligger hemma med obestämd sjukdom och ingen vet någonting om vad som händer med den nya produkten. En natt till i ovisshet med andra ord. En natt till då man ska behöva ligga vaken och fundera över Acb´s knaggliga framtid. Jag bävar.

The big beundrare har återvänt och är som ett plåster, snart slår jag in pallet på karlfan, säger jag att jag inte vill åka bil med han i sommar, så vill jag inte det. Och då behöver man inte fråga artonhundra gånger till.

MEN
, nu ska jag berätta händelsen som får tåg att stanna, flygplan att sluta flyga och Allmighty att ge upp sin tro på Jesus, Jo, imorgon kommer mitt skötebarn, min älskling och mitt guld tillbaka till mig, nämligen min Glenn-Kenneth Kan knappt vänta att få smeka honom över hans ljuva tangenter och framförallt blogga på honom. Jag vet att jag är dum i huvudet som säger det här, men det har faktiskt varit svårt att be om att få honom tillbaka. Visst, han är min. Men jag vet hur jävla tråkigt det är att inte ha någon dator. Dock blev jag glad när fodervärden Danill sa att han kunde ta in sin egna stationära.

Har inte uppdaterat er om feberläget på länge, men jag kan säga att det är under kontroll. Är fortfarande en vandrande bakteriehärd med hosta och snor som snart sprutar ut ur öronen, men febern är som sagt borta och det är huvudsaken förfan.

Nej nu ska jag lämna Er, kära Ni, åt ert öde och kanske läsa lite bloggar.

Heders.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se