Kära nån.
Ja, kära nån. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig annars. Det har varit en helvetisk dag i stora drag. Har mått som en överkörd kamel med tbc-sjukan, plus några andra obestämbara sjukdomar som belägrat min kropp. Tiden har dessutom gått i slowmotion. Dagen har varit längre än självaste långfredag och det har tagit hundra år att städa klart den sista lägenheten i Skalsbyn. Det är inte annat än att man känner sig en smula sliten.
Dessutom ringde dom från dagis och frågade om jag kunde städa där i två veckor. Så nu har man två elva timmars dagar innan helg. Dom frågade också om jag kunde städa på skolan, men sjutton timmars dagar kändes en smula overkill så jag sket i det.
Nåväl, slutklagat. Uffe Larsson har dött. Micke har berättat det för mig cirka hundratio gånger idag, så det har inte gått mig obemärkt förbi. Jag tycker sånt där är hemskt tragiskt. Endast 53 år gammal. Och som den sympatiska människa jag är så blir jag jätteledsen på hans blivande frus vägnar. Jag hatar sånt där. Speciellt när hon berättar i tidningarna hur kärleksfull han alltid var. Så blir jag smått deprimerad. Jag ser henne framför mig gråta floder. Jag tänker på henne på kvällen och undrar om hon kan sova om nätterna. Ja, jag blir seriöst orolig över om hon sover något alls. Fy fan för sånna där ting.
Okej, detta blev ett mycket tragiskt och klagiskt inlägg, men det får ni faktiskt acceptera.
Skriver eventuellt mer sen om jag har något roligare i huvvegloben att förmedla.
Snoriga hälsningar förresten.
Dessutom ringde dom från dagis och frågade om jag kunde städa där i två veckor. Så nu har man två elva timmars dagar innan helg. Dom frågade också om jag kunde städa på skolan, men sjutton timmars dagar kändes en smula overkill så jag sket i det.
Nåväl, slutklagat. Uffe Larsson har dött. Micke har berättat det för mig cirka hundratio gånger idag, så det har inte gått mig obemärkt förbi. Jag tycker sånt där är hemskt tragiskt. Endast 53 år gammal. Och som den sympatiska människa jag är så blir jag jätteledsen på hans blivande frus vägnar. Jag hatar sånt där. Speciellt när hon berättar i tidningarna hur kärleksfull han alltid var. Så blir jag smått deprimerad. Jag ser henne framför mig gråta floder. Jag tänker på henne på kvällen och undrar om hon kan sova om nätterna. Ja, jag blir seriöst orolig över om hon sover något alls. Fy fan för sånna där ting.
Okej, detta blev ett mycket tragiskt och klagiskt inlägg, men det får ni faktiskt acceptera.
Skriver eventuellt mer sen om jag har något roligare i huvvegloben att förmedla.
Snoriga hälsningar förresten.
Kommentarer
Trackback